Så mycket har hänt sen jag skrev sist och vi har inte haft internet på 5 dagar så jag har inte kunnat hålla er uppdaterade över huvud taget. Den största nyheten är att min biljett har blivit ombokad igen pga. krångel hos Turkish Airlines. Så, jag åker hem idag! Jag lyfter 20.35 ikväll och landar hemma i Sverige kl. 11.32 imorgon med ett litet stopp i Istanbul. Vi hade lite hejdå kalas för mig i Söndags då vi spenderade dagen på Bojo Beach. Igår vid middagen gav jag familjen en present jag köpte när jag var hemma i Sverige, ett gjutet hjärta på fot. Min värdmamma började gråta och då började den äldsta dottern att storböla och då började jag ockås gråta. Även om jag verkligen vill åka hem nu så kommer jag sakna dem så himla mycket. Men jag kommer ju och hälsar på så fort jag kan och Skype finns ju alltid. 

 

 

 

I Fredags förr-förra veckan kom hela flyttlasset och vi spenderade en hel dag med att bära in allt i huset. Eller, ett gäng med 15 starka män skötte bärandet och jag och mina värdföräldrar sa vilket rum sakerna skulle vara i och såg till så att de var försiktiga och skötte sitt jobb. Resten av den veckan och hela nästa var vi i huset och satte ihop möbler och inredde. Den nya Nanyn tog hand om barnen så mitt jobb har sett väldigt annorlunda ut de senaste veckorna. I Lördags flyttade vi in och även om det fortfarande är en hel del småpyssel att fixa med är det helt klart okej att bo här nu. Deras liv börjar sakta falla på plats och det är inte längre att totalt kaos jag kommer lämna bakom mig.

 

 

 

Nu ser jag fram emot att komma hem och börja leva mitt eget liv. Jag saknar alla där hemma så mycket mer sen jag var i Sverige under två veckor i somras. Jag har ju också ett eget hus att börja inreda och en supermamma som har fixat och donat under flera veckors tid för att göra min hemkomst så perfekt som möjligt. Nästa gång befinner jag mig på Svensk mark och jag har inga planer på att lämna den inom den närmsta framtiden.

♥  ♥  ♥

 

Som plåster på såren kom min nya bebis och gjorde mig gladare än på länge. Jag har väntat på det här ögonblicket i två år! Materialist? Som bara attans! Vi bokade om min biljett i Måndags kväll så jag kommer hem Söndagen den 14e Oktober. Imorgon levereras alla möbler till huset så då börjar det roliga, inreda! Nu ska jag leka med min nya vän. So Long.

 

Jag vet fortfarande inte när jag åker hem och det börjar gå mig på nerverna. Jag känner mig klar nu. Klar med au pair-livet, klar med Afrika, klar med att vara långt hemmifrån och missa alla viktiga händelser i mina vänner och familjs liv. Visst, stannar jag så blir det bara två veckor till men jag vill åtminstonne veta hur det blir. Imorgon ska jag få besked men jag har inte alltför höga förhoppningar om det. Varje dag är som dagen innan, med ett annat nummer. Och jag har ingen att umgås med och ingenstans att åka för att få en paus från jobbet. Jag kan ju inte åka hem när jag har jobbat klart som vanliga människor, jag är ju redan hemma. Att konstant serva en annan familj och sätta deras behov först i två år har tagit ut sin rätt. Jag säger inte att det inte har varit helt fantastiskt, för det har det. Något av det bästa som hänt mig. Men det räcker nu. Samtidigt som jag vet hur mycket jag kommer sakna allt det här när det väl är över. Oh, alla dessa problem...

 

Igår var vi på stranden och badade i havet. Det var underbart och ett avbrott från vardagen behövdes verkligen. Vi åkte 40 minuter utanför Accra. Stranden var en liten ö, bara en kulle med sand, ute i vattnet med floden på ena sidan och Atlanten på den andra. Vi fick åka pirog över. Små hyddor var utspridda för att ge skugga och mitt på ön fanns en restaurang/bar där det hela tiden spelades reggae musik. Idag är jag ledig har inte gjort någonting vettigt. Jag köpte boken som alla talar om, Fifty Shades of Grey, för ett par dagar sedan och jag är helt besatt. Bara att ta en paus och skriva det här inlägget kräver en enorm viljestyrka.

 

 

Imorgon är det tillbaka till rutinen som gäller. En ny vecka startar, kanske min sista...

♥  ♥  ♥

 

Veckan och helgen har flutit på som vanligt. Inget speciellt att rapportera. Tänk vad fort nya och spännande saker blir vanlig vardag. Jag har varit i Afrika i exakt 2 månader nu och på söndag om två vekor ska jag landa i Sverige igen. Nu verkar det inte som att det blir så. Därför att: hela anledningen till att min värdfamilj betalade tiotusentals kronor för att ta med mig hit i 2 ½ månad har inte riktigt hänt än. Och allt kommer hända just efter att jag åkt hem. Flyttlasset, som kommer med båt, blev 2 månader försenat och kommer nästa vecka. Huset var inte klart så de kunde inte flytta in. Och de har inte hittat en ny nanny än, fast att de har intervjuat folk sen vi kom hit. Tanken var ju att jag skulle dels hjälpa till att få iordning i huset. Jag skulle se över arbetarna som kommer och sätter ihop deras möbler för de litar inte på att folk här har kunskap till att göra det själva, jag skulle hjälpa till att inreda huset (väjla färger, tyger, möblera osv) och jag skulle vara den som lär upp den nya nannyn. Den största anledningen var dock att jag skulle finnas här som känslomässigt stöd för barnen när de vänjer sig med allt nytt och det har jag ju såklart varit under den tiden jag har varit här men utöver det så har jag ju mest glidit runt här i 2 månader och haft lite småsemester. Allt arbete med huset kommer att starta nu när möblerna kommer och de räknar med att få ut dem ur tullen ungefär samma dag som jag åker hem. Så, förra veckan bönade och bad min värdmamma mig att stanna i 2-3 veckor till och med tanke på den relation vi har och hur mycket det betyder för dem så kan jag ju självklart inte säga nej när jag inte har något brådskande att åka hem till. Min värdpappa tycker dock att det blir för dyrt att boka om min biljett och förlänga mitt visum men nu när de inte har en ny nanny vet ingen riktigt hur det blir. 

 

Något av det bästa som har hänt mig är dock att jag fått bostad hemma i Sverige. Med betoning på fått. Jag har verkligen fått min beskärda del av TUR och jag kan fortfarande inte fatta att allt bara lyckas lösa sig hela tiden. Stort tack till Kinga! Nu ser jag för, första gången på över två år, fram emot att komma hem. Om det blir om två vekor eller fem, det återstår att se.     

♥  ♥  ♥

Skillnaden mellan att vara au pair och att vara nanny är att man som nanny gör mer än att bara ta hand om barnen. Jag tvättar numera allas kläder, jag plockar undan efter alla och jag lagar mat åt alla. Ibland. I lördags hade mina värdföräldrar gäster över på middag och jag stod i köket mest hela dagen och gjorde förrätt, huvudrätt och efterrätt. Min värdmamma hjälpte såklart till men hon var ju överallt och ingenstans som vanligt. Värdpappan tog hand om barnenhela dagen tills gästerna kom. 

 

Sovmorgon står rätt högt upp på min lista över saker som gör livet lite bättre så jag gick inte upp förren 11.30 på söndagen, min lediga dag, och det var bara för att jag lovat att skypa med mamma. Någonstans här i Accra finns ett område som heter Osu och för några veckor sedan åkte jag förbi en gata där folk stod och sålde olika saker. Så jag tog en taxi och åkte dit. Handlade massor med fina saker gjorde jag. Passade också på att göra pedikyr hos en kvinna mitt där på gatan. 30 kr kostade det och mina fötter är som barnrumpor nu. En sak har jag lärt mig om pedikyr. I USA handlar det om en avslappnande stund, lite massage och att gå därifrån med nyklippta/nymålade naglar. I Afrika handlar det om att ta bort allt äckligt dött skinn. Och det är ingen lek. De skrubbar tills de blir blåa i ansiktet och det de inte får bort med skrubben skär de bort med rakblad. Sen smörjer de in fötterna med någon billig kräm och målar naglarna om man vill. Jag hade också planerat ett återbesök hos massören jag gick till för två veckor sedan men i Ghana är allt stängt på söndagar så det sket sig. Satt en halvtimma och googlade efter ett spa som var öppet utan lycka men som tur var frågade jag taxichauffören om han visste något. Han sa att jag borde åka till La Palm Beach Hotell och eftersom jag vet att det är ett riktigt fint ställe åkte jag dit och frågade om de hade sitt spa öppet. Visst hade de det. På La Palm erbjöd de Thai massage och jag som aldrig provat det innan betalade mina 250 kr och gick förväntansfullt in. Jag kom in i ett jättemysigt mörkt rum med lugnande musik och massvis med tyg. De hade tre hytter bredvid varandra med madrasser på golvet och draperier runt om. En kvinna visade mig in i en av dem och gav mig en skjorta och ett par byxor som jag skulle ha på mig. Sen kom min massös in och började massera mina fötter. Chocken kom när hon helt plötsligt ställde sig på mina vader. En fot på varje ben och sen började hon gå på mig. Ända upp till axlarna. Där stannade hon, satte sin häl precis bredvid ena skulderbladet och tryckte ner den under skelettet. Knak! Smärta! Sen traskade hon ner till mina vader igen och sen upp igen. Efter det varierade hon massage med stretcher och mera fötter. Allt avslutades med att hon masserade min nacke och hals när hon plötsligt tog tag i mitt huvud och haka och vred till. Det ljudet som min nacke gjorde ifrån sig har jag aldrig hört förut och vill aldrig höra igen. Där ligger man helt avslappnad och oförberedd och så vrider massösen nästan nacken av en. Jag ska vara ärlig och säga att jag efter det började vicka på tårna och gå igenom sjuans tabell i huvudet för att kolla så att jag fortfarande var okej. Men förutom all smärta var massagen bra.Massören var jätteproffessionell men jag  kommer nog hålla mig till vanlig massage i fortsättningen. Fast är man förberedd på vad det handlar om så är nog Thai massage underbart det med.

 

 

 

Måndag betyder som vanligt ingen sovmorgon alls och tre barn att ta hand om. Dagens värsta var när den äldsta kom hem med 18 (!) böcker som skulle slås in med bokpapper. Ja, jag har gjort det förut och vet hur man gör men fy f*n va tråkigt det är då! 2 ½ timmars effektivt arbete efter att jag lagt barnen och nu vill jag inte se en enda skrivbok till under resten av det här året.

 

 

Barnen har snart gjort sin andra dag i skolan och alla är lika glada och nöjda. De två små går på den franska skolan och den äldsta går på en ghanesisk skola med brittiskt system. Vi är tillbaka till tidiga mornar, lunchboxar och (bäst av allt) min rast mitt på dagen. Det är också rättså trevligt att inte behöva köra dem till skolan själv. Vi har ju två chaufförer och två feta bilar som sköter det. Idag åkte mamman med den äldsta till hennes skola så jag tog de små och vi satt alla i baksätet och var allmänt morgontrötta. På vägen hem satt jag ock läste eftersom det är så mycket trafik att vi knappt rörde oss frammåt. Att springa ärenden och handla är också mycket trevligare när det är någon som kör en dit man ska och sedan bär in påsarna till huset. Just nu sitter jag och här och ser till så att städerskan gör ett bra jobb. Tror jag ska gå och äta lite rester från helgen som kokerskan har lagat....

 

♥  ♥  ♥

Jag har varit ledig hela helgen då familjen åkte till Togo och jag fick valmöjligheten att stanna kvar själv i Ghana. Ni au pairer som läser min blogg vet hur underbart det är, för er andra kan jag berätta att det är inte för att man får chansen att ha vilda hemmafester utan helt enkelt för att man får chansen att bara sitta i soffan så länge man vill i ett tyst hus utan barn och göra absolut ingenting i en hel dag. Det är en riktig guldklimp i vardagen. Men jag har inte bara latat mig. Eftersom jag nu är i ett land där folk pratar engelska bestämde jag mig för att jag kunde gå till marknaden själv och se mig omkring. Glöm tanken på en lugn och trevlig shoppingtur i min ensamhet, att titta lite utan att behöva köpa, att gå i mina egna tankar, i min egen takt och att välja helt själv vilken affär jag vill gå in i. En shoppingtur i Accra är en kamp och att ge sig in i den kampen ensam, som tjej, är inte det lättaste. Jag började med att åka till Makola Market som är den största marknaden i Accra. Här kan man hitta allt från tvättmedel och kastruller till resväskor och smycken. De har allt och alla är där! Jag märkte dock ganska snabbt att det inte var marknaden som turisterna (de få som kommer till Ghana) åkter till. Stället var packat med lokalbefolkning som i princip var där för att köpa det de behövde och sen skynda vidare. Jag var i stort sätt i vägen för alla eftersom jag hade en lite lugnare takt. Men det värsta var alla försäljare, de blev som galna när de såg mig och mitt västerländska jag. Folk skrek efter mig från alla håll och det var för det mesta "Beauty" "White Lady" (!!) och "Rich Girl". Jag köpte bara en sak, mest för att öva på min förmåga att förhandla om priset vilket jag inte alls är bekväm med av flera olika anledningar. Dagen efter åkte jag till hantverksmarknaden och kände genast att det var lite mera rätt. Där fanns det väskor, smycken, träskulpturer, kläder och mycket mer. Hela upplevelsen var mycket roligare och mer på riktigt. Även om aggressiviteten från försäljarna var hundra gånger värre. De bokstavligt talat drog i mina armar från olika håll samtidigt, ropade på mig och så fort jag stannade för att kolla på något så stod det 10 personer runt omkring mig väntandes på att jag skulle bli klar så de kunde dra med mig till deras bås. Men mina värdföräldrar hade gett mig massa tips på hur man ska agera och jag lärde mig ganska snabbt hur "reglerna" fungerade. Eftersom jag inte matat mitt shoppingberoende på ett tag handlade jag snabbt slut på alla pengar jag hade och var tvungen att åka tillbaka dit dagen efter för att köpa det jag inte fick med mig första dagen. När jag kom tillbaka kände folk igen mig och kom fram och hälsade som om vi känt varandra i flera år. 

 

Anledningen till att så många av min värdmammas släkt var i Togo samtidigt var för att ena brodern firade 10-års bröllopsdag med sin fru. Och det var ju kul för mig eftersom alla syskon var i 20-års åldern och gärna umgicks med mig och tog med mig ut på roliga saker hela tiden. Jag och Isabelle åkte till marknaden och shoppade, allihopa gick ut på hotellets nattklubb några gånger, vi hade filmkvällar, badade i poolen och bara satt och pratade efter att alla andra hade somnat på kvällarna. Nu längtar jag tills jag kan åka till London och hälsa på Isabelle, och till Paris och hänga med Charl, David, Sandra och Ingrid och så sa Sandra att hon vill komma till Stockholm för hon hade hört om klubbarna runt Stureplan. 

 

Tillbaks till firandet. En kväll var det cocktail party på hotellet och gästerna fick var sitt rum där vi sov en natt. Familj och vänner var samlade och alla var jättefina. Det bjöds på mat, dricka, live musik och dansunderhållning. Frammåt natten gick många av gästerna till nattklubben och dagen efter åt vi både frukost och lunch på hotellet.

 

Min värdmammas bror och hans fru bestämde sig också, väldigt spontant, för att döpa sina tre barn när alla ända var samlade (vilket inte händer så ofta när hela familjen är utspridd över hela världen). Så en dag åkte hela sällskapet ut på landet där pappan har bygt ett ännu större hus med gigantisk tomt och egen sjö. Det såg lite roligt ut med en helt vanlig afrikansk by där alla bor i små stenhus eller hyddor och så kom vi med våra feta jeepar och körde genom grindarna till ett mansion mitt i allt. Vi åkte tidigt på morgonen för att vara framme till gudstjänsten som började kl. 9 (även om prästen inde dök upp förren kl. 10.20). Det var en katolsk kyrka med afrikansk twist så det var kul att se. Efter dopet var det fest med mer musik och mer mat och på kvällen åkte vi hem igen. 

 

 

 

 

 

Den sista delen av firandet var nog ändå det roligaste. Hela familjen och de närmsta vännerna åkte en dag upp till norra delen av landet och en by som heter Tjamba. Det tog oss ca 7 timmar att köra dit. Vi kom fram på kvällen och de hade bokat rum på ett förvånansvärt fint hotell åt oss allihoppa. Där åt vi middag och sen gick vi och la oss för tidigt nästan morgon bar det iväg igen. Min värdmammas bror har tjänat delar av sin förmögenhet från sitt företag han har i Togo. Tjamba är en stor cashew region och för några år sedan odlades nötterna i Tjamba och sen skickades de till fabrikerna i Benin. Så brodern öppnade upp en fabrik i Togo som nu levererar cashewnötter över hela världen och folket i Tjamba har fått otroligt mycket bättre levnadsstandard tack vare pengarna de tjänar i fabriken. När vi kom fram delade vi in oss i grupper och sen fick vi en jätteintressant guidad tur i fabriken där vi fick följa hela processen. Vi fick också chans att sitta ner med en av kvinnorna (majoriteten av de som jobbar i fabriken är kvinnor) och fråga henne vad vi ville. Efter det hölls det tal och några av kvinnorna sjöng traditionella sånger. Dagen avsutades med mat (som vanligt) och sen åkte vi tillbaka till huset i Lomé där vi upptäckte att internet hade slutat fungera. 

 

 

 

 

 

Det var allt från Togo. Resten av min tid här i Afrika kommer förmodligen spenderas i Ghana och det finns massor att skriva om här också.     ♥  ♥  ♥

Högst upp i bergen i norra Togo finner man inget som liknar huvudstaden Lomé. Det finns inget hav, inga byggnader, inga affärer och inga asfalterade vägar. Men det finns saker som inte finns i Lomé och det var det vi körde i 10 timmar för att se. Vi lämnade huvudstaden tillsammans med några vänner till familjen på måndag morgon och på kvällen kom vi fram till en liten by där vi checkade in på ett "hotell". Mina damer och herrar, jag kan nu säga att jag har upplevt Afrika. Vårt så kallade hotell hade fyra sovrum med en säng (utan sänglakan eller täcke), en air conditioner (som inte funkade) och en toalett (som inte funkade). Men det var det ända stället på flera mil så det var inte så mycket att fundera på. När vi kom fram möttes vi av jättetrevlig personal som bar in alla våra väskor i våra rum, vi tog alla rum de hade. Sen frågade de oss vad vi ville äta och min värdmamma frågade om de kunde göra kyckling och pasta. Visst, sa de och alla var nöjda tills vi såg en av dem komma tillbaka 15 min senare bärandes på 5 levande kycklingar som de högg huvudena av, flådde och stekte. De bar upp stolar och bord på taket åt oss eftersom det inte fanns någon matsal och där hade vi jättetrevligt resten av kvällen. Vi väntade dock på maten i över två timmar men den var helt okej när den väl kom. Något som jag lärde mig den kvällen var att ute i byarna kallas kycklingen för "cyckel-kyckling" bara för att det är så lite kött och det kött som finns är supersegt eftersom kycklingarna springer så mycket. Kycklingarna vi åt var alltså djur som de fångat ute på gatorna (här springer det kycklingar, hönor och tuppar överallt, vare sig man är i stan eller ute på landet).

 

 

 

 

 

Nästa morgon vaknade vi tidigt och packade bussen igen för våran resa. Vi körde tre timmar ännu längre norrut tills vi kom fram till en vägtull där vi fick förhandla om priset för att åka in i nationalparken där vårat mål fanns. Tydligen levde det lejon, elefanter, zebror, apor, bufflar och andra djur där för ca 10 år sedan men allt vilt har flytt över gränsen till Benin p.g.a. tjuvjakt. Så, det vi kom för att se var två olika stammar av urbefolkningen som lever under väldigt unika förhållanden. Först besökte vi en stamm som kallas Ton Berma vilket betyder "hus folket" och de är kända för sina hus. De bygger slottsliknande hus av lera och strå där de har vapenförråd, kikhål, sovrum och matförråd. Våran guide som vi hade med oss förhandlade med hövdingen så att vi fick gå in i husen och en av männen visade oss runt och förklarade vad allt var till för. Framför varje hus stod små torn som skyddar dem mot onda andar och förbannelser och kikhålen i väggarna var där så att vakterna kunde spana efter fiender som i de flesa fall var lejon och elefanter. Regnet öste ner men de timmarna vi spenderade hos Ton Berma folket kommer jag aldrig att glömma. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter att vi sagt hej då till Ton Berma folket körde vi runt i landskapet på leriga grusvägar. Vi fick alla gå ur bussen ett par gånger för att vägen var så dålig och vi reskerade att köra fast. Men vi klarade oss utan olyckor och tillslut kom vi fram till vår nästa destination. En by där en annan stam levde. De var dock lite mer morderna, pratade franska och hade "vanliga" kläder. De var kända för sin smideskonst och att vara järnsmed är ett yrke som går igen från generation till generation. Vi fick se när de smidde skopor och så fick vi smaka deras egna öl som de bryggde i en av hyddorna. Barnen var jättenyfikna och följde efter oss överallt och de var jättefachinerde över våra kameror. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Påvägen hem blev vi stoppade vid två tillfällen av två olika grupper av kvinnor som firade en av deras traditioner. När tjejer går från tjej till kvinna ska de sitta på huk mitt på vägen i bara underkläder och ansiktsmålning och om någon vill komma förbi måste man ge dem pengar. Varje gång de får pengar sjönger de och dansar. På kvällen går hela byn till en kulle med en stor sten och om tjejen/kvinnan är oskuld får hon sitta naken på stenen medans de som inte är oskulder dansar runt stenen. Det är en ära för familjen om deras dotter får sitta på stenen. Den delen missade vi dock men det gjorde inget för utsikten vi hade påvägen var helt fantastisk. Och då och då åkte vi förbi en lastbil som kört lite för fort nerför berget och vält eller krachat in i bergsväggen. 

 

 

 

Jag har massa mer bilder att visa från andra roliga saker jag gjort men det kommer i ett annat inlägg.

♥  ♥  ♥

Jag lever och mår bra. Lite för bra kanske. Har varit med om så himla mycket de senaste veckorna och jag har massvis med bilder att visa er. Jag har bl.a. varit på en liten miniresa uppe i bergen i norra Togo där urbefolkningen lever i lerhyddor och pratar sina egna språk och har sina egna religioner, jag har varit på dop och jag har sovit på "hotell" mitt ute i ingenstans. De sista veckorna hade vi inget internet i huset så kunde inte uppdatera er om något. I söndags åkte vi tillbaka till Ghana och här bor vi återigen på Mövenpick medans vi väntar på att huset ska bli klart så vi kan flytta in där. Så ja, jag har det nog lite för bra just nu. Berättar mer när jag har tid att ladda upp alla bilder.

Bjuder på en i alla fall. 

 

Idag åkte vi till ett barnhem här i Lomé. Min värdmamma är sponsor och hjälper till att samla in pengar, kläder, leksaker och annat till dem och varje gång de kommer till Afrika hälsar de på. Barnen var så himla söta och snälla. Man slutar aldrig förundras över hur det alltid är de som har minst som verkar vara nöjdast över livet. Det var inga ledsna miner, alla väntade på sin tur, ingen klagade eller gnällde.... Ja, fy för bortskämda ungar i västvärlden som inte vet hur bra de har det. Hur som helst, vi fick ett varmt välkomnande när vi kom innanför grindarna, barnen kom fram och hälsade och vi fick sitta ner på några plaststolar medan de sjöng sånger för oss. Sen ställde vi oss i en stor ring och dansade och sjöng tillsammans. Alla fick gå in i ringen och dansa, till och med min värdmammas gammel moster som är 86 år! Sen frågade de om jag kunde lära dem en Svensk sång så jag fick stå i mitten och sjönga "Små grodorna" och visa rörelserna medan alla andra hoppade runt i ringen. Efter det visade ägaren oss runt inne i huset. Det var pyttelitet med små rum. Barnen sover i våningsänger och de ligger 2-3 stycken i varje säng. De hade också en liten lekpark där de lekte en stund och sen bjöd de oss på mat och fika. Vi fick friterade bananer, sötpotatis och kakor. Jag tror att detta barnhemmet har högre standard än många andra här och att barnen som bor där har det bra. De har medecin och de går i skolan. Men det var jätteintressant att se och jag tror att det är bra att uppleva sånna saker med jämna mellanrum. Det lär en att uppskatta vad man har. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här blir en fortsättning på lördagen nu när jag har lite bilder att visa er. Jag var ju som sagt ledig och har turen att bo med massa supersköna människor som bjuder med mig på saker hela tiden. Tre av syskonen, Isabelle, Ingrid och Charl, gick ut och åt med några kompisar på kvällen och jag hängde på. Vi åkte till ett litet ställe någonstans här i Lomé. Det var ett stenhus med terass (plats för två bord) på en liten gata där det stod två kvinnor och lagade mat. Tydligen är det rättså kännt bland de som bor här för det var världens kö hela kvällen med folk som köpte med sig mat hem. Vi stannade dock och det kan nog vara det godaste jag ätit sen jag kom till Afrika. Det var pasta med en jättestark sås, kött och sötpotatis (ja, pasta OCH potatis). Självklart åt vi med händerna, behöver jag säga att jag var kladdigast av alla?

 

Efter maten åkte vi hem och gjorde i ordning oss för en utekväll. Först gick vi på årets Miss Togo tävling som hölls på pappans hotell. Vipplatser precis bakom juryn hade vi. Sandra och David följde också med. Det var jättekul, inte så proffsigt kanske men helt klart en upplevelse. Det gick till ungefär som en vanlig skönhetstävling och så var det massa grupper som dansade och sjöng (mimade). Rätt tjej vann kan jag också tilllägga. Det intressanta var dock att alla tjejer som var med var förhållandevis ljusa för att vara från Togo. Min värdmamma sa ju innan vi åkte hit att ljus hud betraktas som en trofé här och det varkar ju stämma.

 

 

 

 

När tävlingen var över åkte vi till en annan del av stan där vi gick ut. Det såg ut som en helt vanlig nattklubb men enda skillnaden var att de spelade låtar som jag dansade till när jag gick ut i San Francisco för över ett år sen. Men, Afrika är ju Afrika och jag hade en jätterolig kväll. Märktes att jag hängde med Lomés överklass för vi stod inte i kö, vi visade inte leg när vi gick in, vi hade vipbord och jag betalade inte för att dricka. Vi kom hem kl. 6 på morgonen och efter att jag duschat och gjort i ordning mig var klockan 6.30. Kl. 8 ringde mitt alarm och det var dags att börja jobba. Så, söndagen var inte så rolig. Men helt klart värt det. Man är ju ung!

 

 

 

 

Veckans lediga dag och jag gick upp kl. 6.20. Men det är inte varje dag man får gå på marknad i Lomé. Min värdmamma och en av systrarna skulle ut och köpa mat och eftersom vi nu är 18 st som bor i huset behövde de vara där tidigt för att få det bästa till bra priser. Det tog oss ca 4 timmar att handla allt, mest därför att man måste förhandla om priset på varje liten sak man köper. Jag gjorde inte så mycket, ingenting alls om jag ska vara ärlig, stod bara där och lyssnade på vad som sas. Men det var intressant. Så himla kul att få vara med men jag skulle aldrig orka hålla på så varje gång man ska köpa något. Vi ska vara glada för ICA och Willy's kan jag säga. Det värsta var nog alla som kom fram till en och och ville sälja det ena och det andra. Och hela tiden ropade folk på en för att få ens uppmärksamhet. Men det var bara att vara trevlig, le och säga "nej tack". När vi var klara hade vi hela bilen full med påsar. Vi kom hem runt kl. 12 och då sov jag en stund tills de ringde i klockan för att lunchen serverades. Har inte gjort så mycket mer än så idag, pratade en kort stund med mamma och pappa på Skype och så har jag kollat lite OS. Men det är Fransk TV och de visar bara höjdpunkter så allt jag får se är de grenar som Frankrike tagit medalj i. Kul! De yngre syskonen bjöd med mig ut på eftermiddags fika lite senare så jag får se vart de tar mig. Bara skönt att komma ut ur huset en stund. 

 

 

 

 

Bjuder på en bild med min nya frisyr.

En liten rolig grej bara: Att köpa shampoo och balsam kostar 100 kr. Att fläta håret kostar 25 kr. Vad gör man? 

 

 

 

 

♥  ♥  ♥

Idag var jag ledig men valde att följa med familjen ut på utflykt. Kände att jag behövde komma ut ur huset en stund och jag har absolut inget emot att vara med dem även om jag inte jobbar. Och de respekterar min lediga tid så det var en avslappnande dag. 

 

Jag skypade först med mamma runt kl. 9 i morse och sen gick jag ner och åt lite frukost. Det var bara jag i matsalen så det var tyst och lugnt men jag blev uttråkad efter ett tag så jag letade upp familjen som var på tennisbanan och spelade mot varandra. Satt där och hejade en stund och gick sen och bytte om för det var varmare än jag trott. Strax efter kl. 11 åkte vi tillbaka till smyckesdamen och min värdmamma shoppade loss. Efter det körde vi till en strand. Det tog mycket längre tid än de hade räknat med för vi hittade inte riktigt först och många vägar var blockade, trafiken här är minst sagt kaotisk. Men vi kom fram tillslut och det var ett paradis. Vi satte oss i ett par solstolar under ett tak och beställde in lunch. Barnen lekte, vi samlade snäckor, läste böcker och bara tog det lugnt. Nu har vi precis kommit hem och middagen serveras om en timma så jag ska ta en snabb dusch innan det. De vuxna ska ut och kokerskan ska sitta barnvakt ikväll eftersom jag är ledig. De frågade om jag ville med så vi får se vad som händer ikväll.