Det är Måndag, vilket betyder att familjen ska ringa! Ooh jag väntar.. Klockan är ju visserligen bara tjugo över sju i NY så de kanske ringer om sisådär 8 timmar.

Jag lovade ju också att försöka lägga upp lite bilder här så enjoy
(jag tror att det kommer bli väldigt suddigt men ni får se till helheten)

Ha Det Bra

Och så sitter man där och kollar på fotbollsträning när telefonen ringer. USA calling. Det var värdmamman från NY som ville prata med mig. Och jag svävar fortfarande på rosa moln.

Jag var helt oförberedd på att hon skulle ringa så det blev lite improvisation eftersom jag hade ställt in mig på att de var ute ur leken. Men det gick super. Hon ställde massa svåra frågor om varför jag vill åka som Au Pair, vad jag förväntar mig av året, vad jag tycker bäst/sämst om med barn och vad jag tror att barn tycker bäst om med mig. Så sitter man där på ett blåsigt Rosta Gärde och ska svara så perfekt som möjligt men jag tror det gick bra. Hon berättade att  hon låtit deras nuvarande Au Pair kolla igenom min ansökan och hon hade sagt att den såg jättebra ut. Dessutom hade den äldsta dottern lånat böcker på biblioteket om Sverige när hon hörde att jag bor där. Gulligt!? Efter att vi hade bekantat oss lite med varandra så sa hon att hon gärna pratade med mig igen så de ska ringa de närmaste dagarna så att jag får prata med hela familjen. Woho! Hoppas att this works out för de verkar jättetrevliga och det är ju New York ffs! Haha

Btw så tänkte jag försöka lägga upp mitt kollage och brevet här på bloggen så vi får väl se hur jag lyckas med det. Cliffhanger...

Tjaa, det händer inte så mycket just nu. Uppdaterar mest för att jag inte har nått bättre för mig.

Familjen ligger kvar men de har inte hört av sig, varken på telefon eller mail. Och på något sätt så tappar man suget när det är så. Man får liksom känslan av att de inte är speciellt intresserade av hela Au-Pair grejen, och jag vill inte ha en lam familj. Kanske lite dumt för de kan ju faktiskt vara bortresta eller sjuka... Hur som helst tror jag att de kommer tacka nej imorgon. Det har ju varit helg och ska man någon gång ha tid så är det väl då? Och eftersom jag inte har hört något så väntar de väl på att kontoret ska öppna så att de kan bli av med mig (haha).

Men det är jättebra att de gör det på en måndag i så fall för då har jag hela veckan på mig att få en ny match och jag väntar tålmodigt (läs otåligt) på The One!

Tjoho.

Det tog en vecka men jag har väntat tålmodigt och nu är den här, en ny match!  Åt helvete med "den som väntar på något gott" för denna väntan är outhärdlig!

Denna gång är det en familj strax utanför NY med 2 flickor på 9 och 6½ år. En andrahandsmatch, vilket betyder att jag inte kan se hela ansökan, men av det jag kan se verkar de skitbra. Så nu tycker jag vi kör den där grejen med att hoppa på lyckobrunnar igen. Någon kanske vill tälta på en av dem tillsammans mig? Det är bara att höra av sig. Jag ringde i alla fall till CC idag och sa att jag gärna ville prata med dom och dom skulle säga det till familjen så vi får väl se hur det går. Hur som helst är jag väldigt förväntansfull och glad.


Jag uppdaterar så fort det finns något att säga. Håll ut!

Jaha, om mitt liv var en film så skulle det regna nu och det skulle vara sorglig musik i bakgrunden.
Familjen har nämligen tackat nej till mig för idag när jag loggade inte på mitt CC-konto så var de borta. Här har man gått runt och vart hispig i en vecka för att man äntligen blivit matchad med en familj som känns bra och så blir det inget, såklart. Fast jag är inte så besviken som jag kanske borde vara. Jag trodde faktiskt inte att det faktum att familjen inte hade någon tjej spelade så stor roll men det gör det tydligen eftersom jag inte är så ledsen. Så nu blir jag lite förvirrad över mig själv. Att man inte ens kan hålla reda på vad man vill, jösses...

Men nog om det! Nu väntar jag spänt på nästa match. Och med tanke på att det som mest har tagit en och en halv dag mellan mina matchningar förut så kan ju det ses på två sätt. Antingen får jag en ny snart eftersom jag är så himla bra. Eller så har alla familjer till mig tagit slut och jag får sitta här i min ensamhet och vänta i en månad eller två.
 Jag vet i alla fall vad jag hoppas på.

Woho, big news. Eller i alla fall för mig.
Tackade som sagt nej till familjen i CA och redan efter 4 timmar fick jag en ny. Gissa om man blir glad!

För er som jag ringde till direkt o tjatade om min matchningsprocess (vilket i princip är alla som läser den här bloggen just nu) vet redan det här men jag känner att jag vill skriva ändå. Så, familjen verkar PERFECT, PARFAIT, PERFECTO. Verkligen!

-De bor ca 15 min utanför Boston i ett fint förortsområde.
-De har 2 små pojkar och 2 stora grand danois. Jag som älskar hundar men aldrig fått någon.
-De bor i ett stort hus där Au Pairen får ett eget eget rum och eget badrum på nedervåningen.
-Storbilds-TV i sovrummet.
-De har pool!
-Au Pairen får tillgång till egen bil, både på jobbet och privat.
-Mamman äger ett eget spa som Au Pairen får använda. Nice?!
-Att ta hem kompisar är inga problem.
-Det finns bra utbildningsmöjligheter i Boston vilket är väldigt nära.
-De verkar resa mycket och vill att Au Pairen följer med då.
-Schemat är jättebra.
-Mamman och pappan verkar jättehärliga, i alla fall när man läser deras brev och ansökan.
-Det finns många andra Au Pairer i området.
-De har haft Au Pair förut.

Det enda som skulle kunna ses som ett minus är att de inte har nån tjej. För det ville jag gärna ha. Men vad gör det om hunrda år när allting kommer kring. Nu är jag bara så jäkla nervös för att de ska tacka nej utan att höra av sig. Det här tar kål på mig. Ovissheten. Vadå känna sig hjälplös och desperat? Jag vill så gärna prata med dem. Om vi alla håller tummarna och går på alla lyckobrunnar så kanske det hjälper till på traven. Det är abslout värt ett försök tycker jag!
Tack och Hej!