Som plåster på såren kom min nya bebis och gjorde mig gladare än på länge. Jag har väntat på det här ögonblicket i två år! Materialist? Som bara attans! Vi bokade om min biljett i Måndags kväll så jag kommer hem Söndagen den 14e Oktober. Imorgon levereras alla möbler till huset så då börjar det roliga, inreda! Nu ska jag leka med min nya vän. So Long.

 

Jag vet fortfarande inte när jag åker hem och det börjar gå mig på nerverna. Jag känner mig klar nu. Klar med au pair-livet, klar med Afrika, klar med att vara långt hemmifrån och missa alla viktiga händelser i mina vänner och familjs liv. Visst, stannar jag så blir det bara två veckor till men jag vill åtminstonne veta hur det blir. Imorgon ska jag få besked men jag har inte alltför höga förhoppningar om det. Varje dag är som dagen innan, med ett annat nummer. Och jag har ingen att umgås med och ingenstans att åka för att få en paus från jobbet. Jag kan ju inte åka hem när jag har jobbat klart som vanliga människor, jag är ju redan hemma. Att konstant serva en annan familj och sätta deras behov först i två år har tagit ut sin rätt. Jag säger inte att det inte har varit helt fantastiskt, för det har det. Något av det bästa som hänt mig. Men det räcker nu. Samtidigt som jag vet hur mycket jag kommer sakna allt det här när det väl är över. Oh, alla dessa problem...

 

Igår var vi på stranden och badade i havet. Det var underbart och ett avbrott från vardagen behövdes verkligen. Vi åkte 40 minuter utanför Accra. Stranden var en liten ö, bara en kulle med sand, ute i vattnet med floden på ena sidan och Atlanten på den andra. Vi fick åka pirog över. Små hyddor var utspridda för att ge skugga och mitt på ön fanns en restaurang/bar där det hela tiden spelades reggae musik. Idag är jag ledig har inte gjort någonting vettigt. Jag köpte boken som alla talar om, Fifty Shades of Grey, för ett par dagar sedan och jag är helt besatt. Bara att ta en paus och skriva det här inlägget kräver en enorm viljestyrka.

 

 

Imorgon är det tillbaka till rutinen som gäller. En ny vecka startar, kanske min sista...

♥  ♥  ♥

 

Veckan och helgen har flutit på som vanligt. Inget speciellt att rapportera. Tänk vad fort nya och spännande saker blir vanlig vardag. Jag har varit i Afrika i exakt 2 månader nu och på söndag om två vekor ska jag landa i Sverige igen. Nu verkar det inte som att det blir så. Därför att: hela anledningen till att min värdfamilj betalade tiotusentals kronor för att ta med mig hit i 2 ½ månad har inte riktigt hänt än. Och allt kommer hända just efter att jag åkt hem. Flyttlasset, som kommer med båt, blev 2 månader försenat och kommer nästa vecka. Huset var inte klart så de kunde inte flytta in. Och de har inte hittat en ny nanny än, fast att de har intervjuat folk sen vi kom hit. Tanken var ju att jag skulle dels hjälpa till att få iordning i huset. Jag skulle se över arbetarna som kommer och sätter ihop deras möbler för de litar inte på att folk här har kunskap till att göra det själva, jag skulle hjälpa till att inreda huset (väjla färger, tyger, möblera osv) och jag skulle vara den som lär upp den nya nannyn. Den största anledningen var dock att jag skulle finnas här som känslomässigt stöd för barnen när de vänjer sig med allt nytt och det har jag ju såklart varit under den tiden jag har varit här men utöver det så har jag ju mest glidit runt här i 2 månader och haft lite småsemester. Allt arbete med huset kommer att starta nu när möblerna kommer och de räknar med att få ut dem ur tullen ungefär samma dag som jag åker hem. Så, förra veckan bönade och bad min värdmamma mig att stanna i 2-3 veckor till och med tanke på den relation vi har och hur mycket det betyder för dem så kan jag ju självklart inte säga nej när jag inte har något brådskande att åka hem till. Min värdpappa tycker dock att det blir för dyrt att boka om min biljett och förlänga mitt visum men nu när de inte har en ny nanny vet ingen riktigt hur det blir. 

 

Något av det bästa som har hänt mig är dock att jag fått bostad hemma i Sverige. Med betoning på fått. Jag har verkligen fått min beskärda del av TUR och jag kan fortfarande inte fatta att allt bara lyckas lösa sig hela tiden. Stort tack till Kinga! Nu ser jag för, första gången på över två år, fram emot att komma hem. Om det blir om två vekor eller fem, det återstår att se.     

♥  ♥  ♥

Skillnaden mellan att vara au pair och att vara nanny är att man som nanny gör mer än att bara ta hand om barnen. Jag tvättar numera allas kläder, jag plockar undan efter alla och jag lagar mat åt alla. Ibland. I lördags hade mina värdföräldrar gäster över på middag och jag stod i köket mest hela dagen och gjorde förrätt, huvudrätt och efterrätt. Min värdmamma hjälpte såklart till men hon var ju överallt och ingenstans som vanligt. Värdpappan tog hand om barnenhela dagen tills gästerna kom. 

 

Sovmorgon står rätt högt upp på min lista över saker som gör livet lite bättre så jag gick inte upp förren 11.30 på söndagen, min lediga dag, och det var bara för att jag lovat att skypa med mamma. Någonstans här i Accra finns ett område som heter Osu och för några veckor sedan åkte jag förbi en gata där folk stod och sålde olika saker. Så jag tog en taxi och åkte dit. Handlade massor med fina saker gjorde jag. Passade också på att göra pedikyr hos en kvinna mitt där på gatan. 30 kr kostade det och mina fötter är som barnrumpor nu. En sak har jag lärt mig om pedikyr. I USA handlar det om en avslappnande stund, lite massage och att gå därifrån med nyklippta/nymålade naglar. I Afrika handlar det om att ta bort allt äckligt dött skinn. Och det är ingen lek. De skrubbar tills de blir blåa i ansiktet och det de inte får bort med skrubben skär de bort med rakblad. Sen smörjer de in fötterna med någon billig kräm och målar naglarna om man vill. Jag hade också planerat ett återbesök hos massören jag gick till för två veckor sedan men i Ghana är allt stängt på söndagar så det sket sig. Satt en halvtimma och googlade efter ett spa som var öppet utan lycka men som tur var frågade jag taxichauffören om han visste något. Han sa att jag borde åka till La Palm Beach Hotell och eftersom jag vet att det är ett riktigt fint ställe åkte jag dit och frågade om de hade sitt spa öppet. Visst hade de det. På La Palm erbjöd de Thai massage och jag som aldrig provat det innan betalade mina 250 kr och gick förväntansfullt in. Jag kom in i ett jättemysigt mörkt rum med lugnande musik och massvis med tyg. De hade tre hytter bredvid varandra med madrasser på golvet och draperier runt om. En kvinna visade mig in i en av dem och gav mig en skjorta och ett par byxor som jag skulle ha på mig. Sen kom min massös in och började massera mina fötter. Chocken kom när hon helt plötsligt ställde sig på mina vader. En fot på varje ben och sen började hon gå på mig. Ända upp till axlarna. Där stannade hon, satte sin häl precis bredvid ena skulderbladet och tryckte ner den under skelettet. Knak! Smärta! Sen traskade hon ner till mina vader igen och sen upp igen. Efter det varierade hon massage med stretcher och mera fötter. Allt avslutades med att hon masserade min nacke och hals när hon plötsligt tog tag i mitt huvud och haka och vred till. Det ljudet som min nacke gjorde ifrån sig har jag aldrig hört förut och vill aldrig höra igen. Där ligger man helt avslappnad och oförberedd och så vrider massösen nästan nacken av en. Jag ska vara ärlig och säga att jag efter det började vicka på tårna och gå igenom sjuans tabell i huvudet för att kolla så att jag fortfarande var okej. Men förutom all smärta var massagen bra.Massören var jätteproffessionell men jag  kommer nog hålla mig till vanlig massage i fortsättningen. Fast är man förberedd på vad det handlar om så är nog Thai massage underbart det med.

 

 

 

Måndag betyder som vanligt ingen sovmorgon alls och tre barn att ta hand om. Dagens värsta var när den äldsta kom hem med 18 (!) böcker som skulle slås in med bokpapper. Ja, jag har gjort det förut och vet hur man gör men fy f*n va tråkigt det är då! 2 ½ timmars effektivt arbete efter att jag lagt barnen och nu vill jag inte se en enda skrivbok till under resten av det här året.

 

 

Barnen har snart gjort sin andra dag i skolan och alla är lika glada och nöjda. De två små går på den franska skolan och den äldsta går på en ghanesisk skola med brittiskt system. Vi är tillbaka till tidiga mornar, lunchboxar och (bäst av allt) min rast mitt på dagen. Det är också rättså trevligt att inte behöva köra dem till skolan själv. Vi har ju två chaufförer och två feta bilar som sköter det. Idag åkte mamman med den äldsta till hennes skola så jag tog de små och vi satt alla i baksätet och var allmänt morgontrötta. På vägen hem satt jag ock läste eftersom det är så mycket trafik att vi knappt rörde oss frammåt. Att springa ärenden och handla är också mycket trevligare när det är någon som kör en dit man ska och sedan bär in påsarna till huset. Just nu sitter jag och här och ser till så att städerskan gör ett bra jobb. Tror jag ska gå och äta lite rester från helgen som kokerskan har lagat....

 

♥  ♥  ♥

Jag har varit ledig hela helgen då familjen åkte till Togo och jag fick valmöjligheten att stanna kvar själv i Ghana. Ni au pairer som läser min blogg vet hur underbart det är, för er andra kan jag berätta att det är inte för att man får chansen att ha vilda hemmafester utan helt enkelt för att man får chansen att bara sitta i soffan så länge man vill i ett tyst hus utan barn och göra absolut ingenting i en hel dag. Det är en riktig guldklimp i vardagen. Men jag har inte bara latat mig. Eftersom jag nu är i ett land där folk pratar engelska bestämde jag mig för att jag kunde gå till marknaden själv och se mig omkring. Glöm tanken på en lugn och trevlig shoppingtur i min ensamhet, att titta lite utan att behöva köpa, att gå i mina egna tankar, i min egen takt och att välja helt själv vilken affär jag vill gå in i. En shoppingtur i Accra är en kamp och att ge sig in i den kampen ensam, som tjej, är inte det lättaste. Jag började med att åka till Makola Market som är den största marknaden i Accra. Här kan man hitta allt från tvättmedel och kastruller till resväskor och smycken. De har allt och alla är där! Jag märkte dock ganska snabbt att det inte var marknaden som turisterna (de få som kommer till Ghana) åkter till. Stället var packat med lokalbefolkning som i princip var där för att köpa det de behövde och sen skynda vidare. Jag var i stort sätt i vägen för alla eftersom jag hade en lite lugnare takt. Men det värsta var alla försäljare, de blev som galna när de såg mig och mitt västerländska jag. Folk skrek efter mig från alla håll och det var för det mesta "Beauty" "White Lady" (!!) och "Rich Girl". Jag köpte bara en sak, mest för att öva på min förmåga att förhandla om priset vilket jag inte alls är bekväm med av flera olika anledningar. Dagen efter åkte jag till hantverksmarknaden och kände genast att det var lite mera rätt. Där fanns det väskor, smycken, träskulpturer, kläder och mycket mer. Hela upplevelsen var mycket roligare och mer på riktigt. Även om aggressiviteten från försäljarna var hundra gånger värre. De bokstavligt talat drog i mina armar från olika håll samtidigt, ropade på mig och så fort jag stannade för att kolla på något så stod det 10 personer runt omkring mig väntandes på att jag skulle bli klar så de kunde dra med mig till deras bås. Men mina värdföräldrar hade gett mig massa tips på hur man ska agera och jag lärde mig ganska snabbt hur "reglerna" fungerade. Eftersom jag inte matat mitt shoppingberoende på ett tag handlade jag snabbt slut på alla pengar jag hade och var tvungen att åka tillbaka dit dagen efter för att köpa det jag inte fick med mig första dagen. När jag kom tillbaka kände folk igen mig och kom fram och hälsade som om vi känt varandra i flera år.