Anledningen till att så många av min värdmammas släkt var i Togo samtidigt var för att ena brodern firade 10-års bröllopsdag med sin fru. Och det var ju kul för mig eftersom alla syskon var i 20-års åldern och gärna umgicks med mig och tog med mig ut på roliga saker hela tiden. Jag och Isabelle åkte till marknaden och shoppade, allihopa gick ut på hotellets nattklubb några gånger, vi hade filmkvällar, badade i poolen och bara satt och pratade efter att alla andra hade somnat på kvällarna. Nu längtar jag tills jag kan åka till London och hälsa på Isabelle, och till Paris och hänga med Charl, David, Sandra och Ingrid och så sa Sandra att hon vill komma till Stockholm för hon hade hört om klubbarna runt Stureplan. 

 

Tillbaks till firandet. En kväll var det cocktail party på hotellet och gästerna fick var sitt rum där vi sov en natt. Familj och vänner var samlade och alla var jättefina. Det bjöds på mat, dricka, live musik och dansunderhållning. Frammåt natten gick många av gästerna till nattklubben och dagen efter åt vi både frukost och lunch på hotellet.

 

Min värdmammas bror och hans fru bestämde sig också, väldigt spontant, för att döpa sina tre barn när alla ända var samlade (vilket inte händer så ofta när hela familjen är utspridd över hela världen). Så en dag åkte hela sällskapet ut på landet där pappan har bygt ett ännu större hus med gigantisk tomt och egen sjö. Det såg lite roligt ut med en helt vanlig afrikansk by där alla bor i små stenhus eller hyddor och så kom vi med våra feta jeepar och körde genom grindarna till ett mansion mitt i allt. Vi åkte tidigt på morgonen för att vara framme till gudstjänsten som började kl. 9 (även om prästen inde dök upp förren kl. 10.20). Det var en katolsk kyrka med afrikansk twist så det var kul att se. Efter dopet var det fest med mer musik och mer mat och på kvällen åkte vi hem igen. 

 

 

 

 

 

Den sista delen av firandet var nog ändå det roligaste. Hela familjen och de närmsta vännerna åkte en dag upp till norra delen av landet och en by som heter Tjamba. Det tog oss ca 7 timmar att köra dit. Vi kom fram på kvällen och de hade bokat rum på ett förvånansvärt fint hotell åt oss allihoppa. Där åt vi middag och sen gick vi och la oss för tidigt nästan morgon bar det iväg igen. Min värdmammas bror har tjänat delar av sin förmögenhet från sitt företag han har i Togo. Tjamba är en stor cashew region och för några år sedan odlades nötterna i Tjamba och sen skickades de till fabrikerna i Benin. Så brodern öppnade upp en fabrik i Togo som nu levererar cashewnötter över hela världen och folket i Tjamba har fått otroligt mycket bättre levnadsstandard tack vare pengarna de tjänar i fabriken. När vi kom fram delade vi in oss i grupper och sen fick vi en jätteintressant guidad tur i fabriken där vi fick följa hela processen. Vi fick också chans att sitta ner med en av kvinnorna (majoriteten av de som jobbar i fabriken är kvinnor) och fråga henne vad vi ville. Efter det hölls det tal och några av kvinnorna sjöng traditionella sånger. Dagen avsutades med mat (som vanligt) och sen åkte vi tillbaka till huset i Lomé där vi upptäckte att internet hade slutat fungera. 

 

 

 

 

 

Det var allt från Togo. Resten av min tid här i Afrika kommer förmodligen spenderas i Ghana och det finns massor att skriva om här också.     ♥  ♥  ♥

Högst upp i bergen i norra Togo finner man inget som liknar huvudstaden Lomé. Det finns inget hav, inga byggnader, inga affärer och inga asfalterade vägar. Men det finns saker som inte finns i Lomé och det var det vi körde i 10 timmar för att se. Vi lämnade huvudstaden tillsammans med några vänner till familjen på måndag morgon och på kvällen kom vi fram till en liten by där vi checkade in på ett "hotell". Mina damer och herrar, jag kan nu säga att jag har upplevt Afrika. Vårt så kallade hotell hade fyra sovrum med en säng (utan sänglakan eller täcke), en air conditioner (som inte funkade) och en toalett (som inte funkade). Men det var det ända stället på flera mil så det var inte så mycket att fundera på. När vi kom fram möttes vi av jättetrevlig personal som bar in alla våra väskor i våra rum, vi tog alla rum de hade. Sen frågade de oss vad vi ville äta och min värdmamma frågade om de kunde göra kyckling och pasta. Visst, sa de och alla var nöjda tills vi såg en av dem komma tillbaka 15 min senare bärandes på 5 levande kycklingar som de högg huvudena av, flådde och stekte. De bar upp stolar och bord på taket åt oss eftersom det inte fanns någon matsal och där hade vi jättetrevligt resten av kvällen. Vi väntade dock på maten i över två timmar men den var helt okej när den väl kom. Något som jag lärde mig den kvällen var att ute i byarna kallas kycklingen för "cyckel-kyckling" bara för att det är så lite kött och det kött som finns är supersegt eftersom kycklingarna springer så mycket. Kycklingarna vi åt var alltså djur som de fångat ute på gatorna (här springer det kycklingar, hönor och tuppar överallt, vare sig man är i stan eller ute på landet).

 

 

 

 

 

Nästa morgon vaknade vi tidigt och packade bussen igen för våran resa. Vi körde tre timmar ännu längre norrut tills vi kom fram till en vägtull där vi fick förhandla om priset för att åka in i nationalparken där vårat mål fanns. Tydligen levde det lejon, elefanter, zebror, apor, bufflar och andra djur där för ca 10 år sedan men allt vilt har flytt över gränsen till Benin p.g.a. tjuvjakt. Så, det vi kom för att se var två olika stammar av urbefolkningen som lever under väldigt unika förhållanden. Först besökte vi en stamm som kallas Ton Berma vilket betyder "hus folket" och de är kända för sina hus. De bygger slottsliknande hus av lera och strå där de har vapenförråd, kikhål, sovrum och matförråd. Våran guide som vi hade med oss förhandlade med hövdingen så att vi fick gå in i husen och en av männen visade oss runt och förklarade vad allt var till för. Framför varje hus stod små torn som skyddar dem mot onda andar och förbannelser och kikhålen i väggarna var där så att vakterna kunde spana efter fiender som i de flesa fall var lejon och elefanter. Regnet öste ner men de timmarna vi spenderade hos Ton Berma folket kommer jag aldrig att glömma. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Efter att vi sagt hej då till Ton Berma folket körde vi runt i landskapet på leriga grusvägar. Vi fick alla gå ur bussen ett par gånger för att vägen var så dålig och vi reskerade att köra fast. Men vi klarade oss utan olyckor och tillslut kom vi fram till vår nästa destination. En by där en annan stam levde. De var dock lite mer morderna, pratade franska och hade "vanliga" kläder. De var kända för sin smideskonst och att vara järnsmed är ett yrke som går igen från generation till generation. Vi fick se när de smidde skopor och så fick vi smaka deras egna öl som de bryggde i en av hyddorna. Barnen var jättenyfikna och följde efter oss överallt och de var jättefachinerde över våra kameror. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Påvägen hem blev vi stoppade vid två tillfällen av två olika grupper av kvinnor som firade en av deras traditioner. När tjejer går från tjej till kvinna ska de sitta på huk mitt på vägen i bara underkläder och ansiktsmålning och om någon vill komma förbi måste man ge dem pengar. Varje gång de får pengar sjönger de och dansar. På kvällen går hela byn till en kulle med en stor sten och om tjejen/kvinnan är oskuld får hon sitta naken på stenen medans de som inte är oskulder dansar runt stenen. Det är en ära för familjen om deras dotter får sitta på stenen. Den delen missade vi dock men det gjorde inget för utsikten vi hade påvägen var helt fantastisk. Och då och då åkte vi förbi en lastbil som kört lite för fort nerför berget och vält eller krachat in i bergsväggen. 

 

 

 

Jag har massa mer bilder att visa från andra roliga saker jag gjort men det kommer i ett annat inlägg.

♥  ♥  ♥

Jag lever och mår bra. Lite för bra kanske. Har varit med om så himla mycket de senaste veckorna och jag har massvis med bilder att visa er. Jag har bl.a. varit på en liten miniresa uppe i bergen i norra Togo där urbefolkningen lever i lerhyddor och pratar sina egna språk och har sina egna religioner, jag har varit på dop och jag har sovit på "hotell" mitt ute i ingenstans. De sista veckorna hade vi inget internet i huset så kunde inte uppdatera er om något. I söndags åkte vi tillbaka till Ghana och här bor vi återigen på Mövenpick medans vi väntar på att huset ska bli klart så vi kan flytta in där. Så ja, jag har det nog lite för bra just nu. Berättar mer när jag har tid att ladda upp alla bilder.

Bjuder på en i alla fall. 

 

Idag åkte vi till ett barnhem här i Lomé. Min värdmamma är sponsor och hjälper till att samla in pengar, kläder, leksaker och annat till dem och varje gång de kommer till Afrika hälsar de på. Barnen var så himla söta och snälla. Man slutar aldrig förundras över hur det alltid är de som har minst som verkar vara nöjdast över livet. Det var inga ledsna miner, alla väntade på sin tur, ingen klagade eller gnällde.... Ja, fy för bortskämda ungar i västvärlden som inte vet hur bra de har det. Hur som helst, vi fick ett varmt välkomnande när vi kom innanför grindarna, barnen kom fram och hälsade och vi fick sitta ner på några plaststolar medan de sjöng sånger för oss. Sen ställde vi oss i en stor ring och dansade och sjöng tillsammans. Alla fick gå in i ringen och dansa, till och med min värdmammas gammel moster som är 86 år! Sen frågade de om jag kunde lära dem en Svensk sång så jag fick stå i mitten och sjönga "Små grodorna" och visa rörelserna medan alla andra hoppade runt i ringen. Efter det visade ägaren oss runt inne i huset. Det var pyttelitet med små rum. Barnen sover i våningsänger och de ligger 2-3 stycken i varje säng. De hade också en liten lekpark där de lekte en stund och sen bjöd de oss på mat och fika. Vi fick friterade bananer, sötpotatis och kakor. Jag tror att detta barnhemmet har högre standard än många andra här och att barnen som bor där har det bra. De har medecin och de går i skolan. Men det var jätteintressant att se och jag tror att det är bra att uppleva sånna saker med jämna mellanrum. Det lär en att uppskatta vad man har. 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Det här blir en fortsättning på lördagen nu när jag har lite bilder att visa er. Jag var ju som sagt ledig och har turen att bo med massa supersköna människor som bjuder med mig på saker hela tiden. Tre av syskonen, Isabelle, Ingrid och Charl, gick ut och åt med några kompisar på kvällen och jag hängde på. Vi åkte till ett litet ställe någonstans här i Lomé. Det var ett stenhus med terass (plats för två bord) på en liten gata där det stod två kvinnor och lagade mat. Tydligen är det rättså kännt bland de som bor här för det var världens kö hela kvällen med folk som köpte med sig mat hem. Vi stannade dock och det kan nog vara det godaste jag ätit sen jag kom till Afrika. Det var pasta med en jättestark sås, kött och sötpotatis (ja, pasta OCH potatis). Självklart åt vi med händerna, behöver jag säga att jag var kladdigast av alla?

 

Efter maten åkte vi hem och gjorde i ordning oss för en utekväll. Först gick vi på årets Miss Togo tävling som hölls på pappans hotell. Vipplatser precis bakom juryn hade vi. Sandra och David följde också med. Det var jättekul, inte så proffsigt kanske men helt klart en upplevelse. Det gick till ungefär som en vanlig skönhetstävling och så var det massa grupper som dansade och sjöng (mimade). Rätt tjej vann kan jag också tilllägga. Det intressanta var dock att alla tjejer som var med var förhållandevis ljusa för att vara från Togo. Min värdmamma sa ju innan vi åkte hit att ljus hud betraktas som en trofé här och det varkar ju stämma.

 

 

 

 

När tävlingen var över åkte vi till en annan del av stan där vi gick ut. Det såg ut som en helt vanlig nattklubb men enda skillnaden var att de spelade låtar som jag dansade till när jag gick ut i San Francisco för över ett år sen. Men, Afrika är ju Afrika och jag hade en jätterolig kväll. Märktes att jag hängde med Lomés överklass för vi stod inte i kö, vi visade inte leg när vi gick in, vi hade vipbord och jag betalade inte för att dricka. Vi kom hem kl. 6 på morgonen och efter att jag duschat och gjort i ordning mig var klockan 6.30. Kl. 8 ringde mitt alarm och det var dags att börja jobba. Så, söndagen var inte så rolig. Men helt klart värt det. Man är ju ung!

 

 

 

 

Veckans lediga dag och jag gick upp kl. 6.20. Men det är inte varje dag man får gå på marknad i Lomé. Min värdmamma och en av systrarna skulle ut och köpa mat och eftersom vi nu är 18 st som bor i huset behövde de vara där tidigt för att få det bästa till bra priser. Det tog oss ca 4 timmar att handla allt, mest därför att man måste förhandla om priset på varje liten sak man köper. Jag gjorde inte så mycket, ingenting alls om jag ska vara ärlig, stod bara där och lyssnade på vad som sas. Men det var intressant. Så himla kul att få vara med men jag skulle aldrig orka hålla på så varje gång man ska köpa något. Vi ska vara glada för ICA och Willy's kan jag säga. Det värsta var nog alla som kom fram till en och och ville sälja det ena och det andra. Och hela tiden ropade folk på en för att få ens uppmärksamhet. Men det var bara att vara trevlig, le och säga "nej tack". När vi var klara hade vi hela bilen full med påsar. Vi kom hem runt kl. 12 och då sov jag en stund tills de ringde i klockan för att lunchen serverades. Har inte gjort så mycket mer än så idag, pratade en kort stund med mamma och pappa på Skype och så har jag kollat lite OS. Men det är Fransk TV och de visar bara höjdpunkter så allt jag får se är de grenar som Frankrike tagit medalj i. Kul! De yngre syskonen bjöd med mig ut på eftermiddags fika lite senare så jag får se vart de tar mig. Bara skönt att komma ut ur huset en stund.