Veckan och helgen har flutit på som vanligt. Inget speciellt att rapportera. Tänk vad fort nya och spännande saker blir vanlig vardag. Jag har varit i Afrika i exakt 2 månader nu och på söndag om två vekor ska jag landa i Sverige igen. Nu verkar det inte som att det blir så. Därför att: hela anledningen till att min värdfamilj betalade tiotusentals kronor för att ta med mig hit i 2 ½ månad har inte riktigt hänt än. Och allt kommer hända just efter att jag åkt hem. Flyttlasset, som kommer med båt, blev 2 månader försenat och kommer nästa vecka. Huset var inte klart så de kunde inte flytta in. Och de har inte hittat en ny nanny än, fast att de har intervjuat folk sen vi kom hit. Tanken var ju att jag skulle dels hjälpa till att få iordning i huset. Jag skulle se över arbetarna som kommer och sätter ihop deras möbler för de litar inte på att folk här har kunskap till att göra det själva, jag skulle hjälpa till att inreda huset (väjla färger, tyger, möblera osv) och jag skulle vara den som lär upp den nya nannyn. Den största anledningen var dock att jag skulle finnas här som känslomässigt stöd för barnen när de vänjer sig med allt nytt och det har jag ju såklart varit under den tiden jag har varit här men utöver det så har jag ju mest glidit runt här i 2 månader och haft lite småsemester. Allt arbete med huset kommer att starta nu när möblerna kommer och de räknar med att få ut dem ur tullen ungefär samma dag som jag åker hem. Så, förra veckan bönade och bad min värdmamma mig att stanna i 2-3 veckor till och med tanke på den relation vi har och hur mycket det betyder för dem så kan jag ju självklart inte säga nej när jag inte har något brådskande att åka hem till. Min värdpappa tycker dock att det blir för dyrt att boka om min biljett och förlänga mitt visum men nu när de inte har en ny nanny vet ingen riktigt hur det blir. 

 

Något av det bästa som har hänt mig är dock att jag fått bostad hemma i Sverige. Med betoning på fått. Jag har verkligen fått min beskärda del av TUR och jag kan fortfarande inte fatta att allt bara lyckas lösa sig hela tiden. Stort tack till Kinga! Nu ser jag för, första gången på över två år, fram emot att komma hem. Om det blir om två vekor eller fem, det återstår att se.     

♥  ♥  ♥