Jag vet fortfarande inte när jag åker hem och det börjar gå mig på nerverna. Jag känner mig klar nu. Klar med au pair-livet, klar med Afrika, klar med att vara långt hemmifrån och missa alla viktiga händelser i mina vänner och familjs liv. Visst, stannar jag så blir det bara två veckor till men jag vill åtminstonne veta hur det blir. Imorgon ska jag få besked men jag har inte alltför höga förhoppningar om det. Varje dag är som dagen innan, med ett annat nummer. Och jag har ingen att umgås med och ingenstans att åka för att få en paus från jobbet. Jag kan ju inte åka hem när jag har jobbat klart som vanliga människor, jag är ju redan hemma. Att konstant serva en annan familj och sätta deras behov först i två år har tagit ut sin rätt. Jag säger inte att det inte har varit helt fantastiskt, för det har det. Något av det bästa som hänt mig. Men det räcker nu. Samtidigt som jag vet hur mycket jag kommer sakna allt det här när det väl är över. Oh, alla dessa problem...

 

Igår var vi på stranden och badade i havet. Det var underbart och ett avbrott från vardagen behövdes verkligen. Vi åkte 40 minuter utanför Accra. Stranden var en liten ö, bara en kulle med sand, ute i vattnet med floden på ena sidan och Atlanten på den andra. Vi fick åka pirog över. Små hyddor var utspridda för att ge skugga och mitt på ön fanns en restaurang/bar där det hela tiden spelades reggae musik. Idag är jag ledig har inte gjort någonting vettigt. Jag köpte boken som alla talar om, Fifty Shades of Grey, för ett par dagar sedan och jag är helt besatt. Bara att ta en paus och skriva det här inlägget kräver en enorm viljestyrka.

 

 

Imorgon är det tillbaka till rutinen som gäller. En ny vecka startar, kanske min sista...

♥  ♥  ♥